Vad ska du bli när du blir stor?

Nu funderar jag på att börja skriva igen.
Här, alltså.

För jag tänker så mycket, igen. Aktivt, ingående, utan uppehåll.

Jag har aldrig inte tänkt, men de senaste åren har varit lite... jag har varit väldigt passiv.
Inte reflekterat över viktiga saker så mycket mer än i valtider, eller om man någon gång hamnat i samtal om viktiga saker.

Annars har livet rullat på i lugn och fin takt, jag har inrättat mig i ledet och blivit ganska grå.

Men det är slut med det nu.

Det gör ont ibland.

Utan att jag riktigt vet varför.

Våren gör ont, sommaren.

Det blir inte så ofta nuförtiden, bloggandet jag förr var så ambitiös med.

Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag tror att ingen läser. Fast jag har egentligen alltid, först och främst, skrivit för mig själv och inte för andra.
Så kanske är det för att jag inte har/haft något att skriva om.
Fast det stämmer väl egentligen inte heller.

Så, jag vet inte varför.

Vårens jobbsäsong var kort, och bortsett från några kommande ströpass är jag ledig nu, till och med början av september. Sommarlov, innan våren hunnit komma på riktigt.

Ska åka till Italien, Kroatien, Irland, Skottland, Slovakien, Österrike och Ungern på den tiden. Och förhoppningsvis till Malta en sväng, och kanske någon stans mer.
Jag ska också läsa en hel massa böcker, sådana som jag tänkt läsa i åratal, sådana jag precis fått upp ögonen för och sådana jag velat läsa om en tid. Now is the time, tänker jag.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?" skrev Karin Boye för 75 år sedan. Ikväll sitter jag och tänker på höstlövens transformation, hur de istället för att blekna exploderar i en kaskad av eld. Åldras med värdighet.

Sverige är kallt och grått.
Det är augusti.

I förrgår gick jag omkring på Budapests gator och torg och njöt av sol och värme. Det var sista dagen av 11, spenderade i Tjeckien, Slovakien och Ungern. Det var 11 mycket bra dagar.

Nu är jag här igen. Tillbaka i Förorten.
Augusti, och Sverige förbereder sig på den annalkande hösten. Men det är Sommarbio i Rålis denna vecka, tack och lov. För trots kylan känns det väldigt bra att kura ihop sig insvept i varma filtar framför filmduken, med en kopp varmt te under bar himmel.

Och än är inte sommaren helt slut, för min del. På tisdag beger jag mig till Skåne några dagar för att träffa vänner där. Jag vet inte, men kanske är vädret lite bättre där.

Det har varit en lång sommar. En bra och för det mesta solig sommar. Och jag har fortfarande några veckor kvar innan jag börjar jobba igen.

Sätt Att Se

Jo, det händer fortfarande att jag skriver här ibland.
Ytterst sällan, men ibland.

Men nu har några tankar och känslor surrat runt i mitt huvud så länge att jag bara måste få ut dem, måste få skrika ut mina aggressioner (eller vad det nu är), oavsett om någon någonsin kommer att läsa nedan följande text.


För några år sedan, när jag var yngre och mer naiv (?), då var jag även mer röd och aggressiv i politiska diskussioner. Jag var helt på det klara med vad jag tyckte och tänkte om det mesta, och gjorde alltid mitt bästa för att göra min röst hörd. Många tyckte nog att jag var outhärdlig och jobbig att ha att göra med, men det gjorde mig ingenting. Jag propagerade för det jag ansåg var rätt, och upprördes över likgiltighet och oengagemang.


Så nu, flera år senare, undrar jag; vad hände egentligen? När blev jag tystlåten i debatter, och när blev mina åsikter så urvattnade? Vart tog all "revolutionär glöd" vägen?

Var det så att jag växte upp, blev mer medveten om verkligheten och insåg att jag haft fel?
Eller tappade jag bara bort mig själv i storstadens vimmel, bland människor som inte riktigt brydde sig?


De senaste veckorna har jag blivit påmind om så mycket ur min tonårsperiod, träffat på människor med liknande åsikter och beteende som jag själv hade då och även stött på motsatta åsikter från människor i min närhet. Och min hjärna måste på något sätt ha kortslutits, slutat fungera, slutat tänka själv.

Jag fann mig själv stå på fel sida i en konflikt, för inte så länge sedan. Fel, enligt mitt sätt att se saker för många år sedan. Och det skrämde mig. Hur blev det så?

Sedan dess har jag tänkt över situationen, väldigt mycket. Jag har rört mig bland politiska forum på nätet, läst nyhetsartiklar om samma ämne i flera olika nyhetsmedier, lyssnat på musik med olika sorters politiska eller ickepolitiska budskap. Och jag har resonerat massor hit och dit med mig själv.

Och nu tror jag, efter mycket om och men, att jag faktiskt på något sätt hittat tillbaka till mig själv, eller kanske hittat mig själv, bland all röra runt omkring mig.

Vilket gör att jag nu står i en ganska besvärlig situation, då en politisk konflikt äger rum i min direkta närhet just nu, en konflikt som växt och blivit större under våren. En konflikt jag ifrån ett håll uppmanas motarbeta och vara skeptisk till, i egenskap av anställd på mitt jobb. En konflikt som jag egentligen i själva sakfrågan borde stötta på alla sätt, och som jag som privatperson vet precis var jag står i.

Och nu vet jag inte hur jag ska agera, om jag över huvud taget kan agera.
Och tanken på att bli mer eller mindre påtvingad en åsikt gör mig illamående. Trots att jag faktiskt tror att det i detta fall handlar mycket om okunninghet.

Time is on my side, yes it is... (no, it's not..)

Vi skulle kunna säga att jag håller på med ett experiment, som går ut på att testa hur mycket man orkar jobba, flyttstäda och -packa, samt åka på diverse konserter och avskedspartyn på ca 5 dagar. Och vi skulle också kunna säga att jag samtidigt försöker komma fram till hur många timmar man som minst behöver sova under denna period, och hur mycket kaffe man måste dricka för att minimera dessa sovtimmar ytterligare.

Då hade det liksom varit lite mer begripligt att jag behandlar mig själv som jag gör just nu.

Men sanningen är att jag är lite dum, och väldigt dålig på att planera. Och lite för snäll för att säga nej till diverse inbjudningar. Och nu känner jag att jag är väldigt nära att förlora greppet om situationen, och jag är bara på dag 3..

Och det rådande snökaoset underlättar inte direkt. Eftersom de saker jag blivit inbjuden och inte kunnat säga nej till äger rum inne i stan, och min tunnelbanelinje lider av vissa "tekniska fel", känns det väldigt osäkert om jag kommer kunna ta mig in till stan över huvud taget. Och skulle jag lyckas kommer det hur som helst ta väldigt lång tid, och jag är osäker på om jag har den tiden..
Men just idag vill jag verkligen åka till stan, trots att jag är helt slut efter att ha jobbat 21 timmar på 2 dagar. En vän till mig har en spelning med sitt band ikväll. Det vill man ju inte missa, men jag känner mig alldeles för risig för att ens orka tänka tanken på att slåss mot snön och dras med en försvagad SL-trafik.

Suck.

Bring me a day full of honest work, and a roof that never leaks, and I'll be satisfied

Jag har aldrig varit något stort fan av mainstream-musik. Eller schlager, för den delen. Men idag låter allt radioskval värre än vanligt i mina öron.

Detta på grund av att jag igår kväll var på konsert med Midlake.

Vilket var helt fantastiskt.
Minst sagt.

Kan man bli annat än lycklig av att höra ett gäng skickliga, samspelta musiker framföra vackra, genomtänkta låtar med otroligt mycket känsla och samtidigt vara helt opretentiösa och jordnära?

Och inte blir upplevelsen sämre av att musikerna har långt hår, skägg och rutiga skjortor. Haha.

Midlake är ett av
mina absoluta favoritband, utan tvekan. De låter lite som Jethro Tull, fast ändå inte. Det är proggig indierock med tvärflöjt och tamburin. Det är poesi om bönder, gröt och snöskor. Det är Midlake, och det är, som sagt, fantastiskt.



Lyssna här, eller här.

Learn to like it

Nu är i alla fall alla boardingpass och flygbussbiljetter utskrivna. Och jag sov hyfsat mycket i natt.

Idag, alldeles nyss, upptäckte jag att Spotify fanns installerat på jobbdatorn! Det är ju fantastiskt, helt plötsligt känns det inte riktigt lika segt att sitta själv här idag..

Burning of the midnight lamp

Ännu en sån där kväll. Natt, what ever.
Jag sitter och tänker på hur mycket jag har att göra och hur mycket som måste fixas, och blir stressad av tanken. Men, inte gör jag något åt det. Nej, varför börja packa redan idag, jag åker ju inte till Rom/Malta förrän i helgen. Och jag jobbar ju inte hela tiden fram till dess..
Och vem behöver sova..?

Men detta är ändå första dagen på ett tag som jag bara varit hemma, och inte gjort något speciellt. Jag har jobbat en hel del, och när jag inte jobbat har jag haft annat för mig.

Ja, jag ska till Malta. Bara några dagar. Åker till Rom natten till söndag, hänger runt där med syrran, och på måndag drar vi ner till Malta. Ska bli skönt att åka ifrån kylan ett tag, inte för att det är någon direkt sommar där nere, men ganska så mycket varmare än här ändå.

Innan det ska jag jobba onsdag dag, hela torsdagen, fredag kväll och hela lördagen. Och jag har som sagt inte börjat packa än. Och jag måste checka in och skriva ut mina boardingpass.. och tvätta, och sånt där. Men det ska nog gå bra..! Ehh..

Så, varför går jag inte och lägger mig? För att jag aldrig varit speciellt bra på det där. För att jag lever i någon slags illusion där tid inte existerar, eller i alla fall går otroligt långsamt..

The lake is frozen over, the trees are white with snow

Mitt immunförsvar är nog inte helt intakt.
Jag är förkyld, igen. För, vad blir det, fjärde gången på ett halvår..?
Usch.

Har bara jobbat två av fyra planerade jobbpass, ligger hemma och tycker synd om mig själv i stället. Passar på att leta lägenhet, vilket är ett fruktansvärt frustrerande projekt..

Men, det är trots allt nästan två månader kvar tills jag måste ha flyttat ut. Någon gång innan dess ska jag väl hitta något..

Jag hade en bra jul, om än ganska kort. Eller, den var väl egentligen inte så jättekort, men det kändes så. Åkte tillbaka till Stan redan på annandagen, för att jobba.
Men julstämningen infann sig i alla fall tillslut, även för mig. Vi åkte skridskor, pulka och hade snöbollskrig, allt för att fira att det var en vit jul.

Nu hoppas jag på att bli frisk till på torsdag, så jag kan fira nyår med DT. Skulle kännas lite surt att vara sjuk och missa det.

Rock 'n' Roll Santa

Jag jobbar 10:30-18 imorgon, och sen tar jag ett tåg med syrran till Östgötalsätten direkt efter att jag slutat.

Jag blev alldeles nyss klar med det jag behövde förbereda inför det, dvs packa, diska och fixa matlåda till jobbet.

Jag har varit ledig hela dagen.


Det är nog bara så att jag får ta och ge upp det där med att försöka göra saker i tid, och tack vare det kunna gå och lägga mig och sova när jag borde.

Jag funkar helt enkelt inte på det sättet.

Christmas Time Is Here

Om jag fortsätter såhär kommer det nog inte dröja länge tills jag tjänar tillräckligt med pengar för att få ett förstahandskontrakt på en lägenhet. Jag blev ganska förvånad när jag fick lönespesen idag. Kändes lite som en julklapp i förskott.

Alltså, jag vet att jag sagt det hundra gånger förut, men: Jag älskar mitt jobb! Det är helt fantastiskt; själva jobbet är grymt kul, teatern är mitt andra hem, kollegorna är helt underbara, cheferna schyssta, nuvarande föreställningen en av de bästa hittills... Ja, det är väl inte så konstigt att jag trivs egentligen :)


Det är hur mycket snö som helst ute! Och jättekallt. Jag gillar det. Det påminner om vintrarna när man var liten, då när man kände julstämning redan i november och sprang ut och försökte bygga snögubbar så fort första snön kom. Och när man var ute och åkte längdskidor i skogen med pappa, eller de där "julgrans-huggar-dagarna" vi brukade ha med mammas och pappas vänner, av vilka några ägde skog.
Det var så lätt att få julstäming på den tiden. Julpyssel i skolan, luciatåg, julbak på hemkunskapen och hemma, mammas advents- och julpynt.. Nu för tiden brukar det kunna gå ganska många dagar av december innan jag fattar att det håller på att bli jul. Av någon anledning är jag inte jättebra på det där med att julpynta. Jag har en ljusslinga hängande i fönstret, en vit hyacint och en apelsin med nejlikor i. That's it. Jag äger inte ens några passande julgardiner..

Men jag antar att det har att göra med att jag bor som jag bor. Inte för att jag inte trivs eller känner mig som hemma här, men det är ju när allt kommer omkring bara ett tillfälligt boende. Och det känns inte helt meningsfullt att skaffa hit massa prylar då. Speciellt inte när jag ändå inte ska fira jul här.

Jag har ju i alla fall glögg och pepparkakor hemma.. :)
Och julmusik, bland annat det här:
(Hur kan man annat än att känna julstämning när man lyssnar på den här låten..? haha)

Behold, I give you the morning

Det är vinter! :D

Och jag är ledig ända tills på lördag. Skönt, men konstigt.
Årets sista Hairspray gick i lördags, och vi har uppehåll till den 7 januari.
Vilket en herre jag pratade med i telefon idag, i biljettkassan, tyckte var väldigt konstigt; "Det är det ju inte tal om utomlands, att ha uppehåll bara för att det är jul..!", på vilket jag glatt svarade: "Men skådespelarna måste ju också få ha lite semester." Det uppskattades nog inte speciellt mycket, vårt samtal tog slut kort därefter..

Jag har ändå lyckats skrapa ihop lite jobbpass under uppehållet, i biljettkassan och på "systerteatern". Eller, "adoptivmoderteatern", skulle man ju faktiskt kunna kalla den. Så jag kommer få lite lön för december också, det är ju alltid trevligt :)

I lördags hade vi julfest med jobbet, med produktionen och ensemblen. Det var lätt en av årets roligaste fester! Grymt skön stämning och mycket dans, precis som det ska vara.


Förra veckan bokade jag en resa till Malta via Italien i januari. En sån där superbillig budgetresa igen (vad annars?!). Syster I ska söderut i tre veckor, när det är uppehåll på hennes teater. Så jag drar ner och hänger lite med henne, i vanlig ordning.

Om ca en vecka åker jag till Östgötaslätten för att fira jul med familjen. Hoppas verkligen, verkligen att snön stannar tills dess!

Jag har blivit antagen till en kurs i franska på SU. 30 p, heltid.
Sökte två kvällkurser à 7,5 p också, men det visade sig att man måste ha läst upp till steg 3 på gymnasienivå för att vara behörig till dessa. Vilket jag inte har..

Problemet är att jag aldrig kommer fixa att plugga heltid och samtidigt jobba. Det går liksom bara inte, av många anledningar.

Suck.

Usch, jag borde verkligen inte vara vaken nu.
Ska upp och jobba (relativt) tidigt i morgon. Har dessutom känns mig ganska sliten på sista tiden. Trött och oföretagsam. Jag hinner inte med de saker jag planerar att göra, enbart på grund av brist på självdiciplin.

Måste göra något åt det där, ta mig i kragen, eller något..

Det var en bra dag idag, i alla fall.

Now's the only time I know

Härom natten drömde jag att jag träffade mig själv som två-åring. Mitt äldre jag hade något viktigt att berätta för mitt unga jag. Eller var det tvärt om..?
Det var hur som helst lite creepy på något sätt.. det var en sån där dröm som dröjer sig kvar när man vaknat, en sån dröm som känns väldigt verklig.
Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det där viktiga var.


Det bokstavligen väller in jobbpass nu. Det är hur bra som helst, fast jag känner verkligen av att jag inte är van vid att vara igång så här mycket. Jag är rätt trött och seg de dagar jag är ledig.
Imorgon är en ledig dag, det ska bli väldigt skönt att få sova ut och sedan kunna vara helt impulsiv och spontan resten av dagen. Har ingenting alls inbokat!


Såg Fever Ray på Cirkus ikväll. Det var grymt! Helt fantastiskt, så mycket mer än "bara" en konsert. Precis sådär härligt konstigt och ogreppbart som jag trodde att det skulle vara. Känns bra att jag hann se henne, eftersom det sägs att hon kommer lägga ner projektet väldigt snart.



Det är rätt intressant, tycker jag, hur saker som en gång varit fruktansvärt viktiga för en helt plötsligt kan bli totalt ointressanta.
Och hur saker som skulle kunna ha blivit väldigt viktiga istället glöms bort och blir helt irrelevanta, på grund av olika omständigheter.

Det jobbiga blir när man ändå ställs i situationer där man förväntas ha samma inställning till dessa saker, fortfarande. Och där man inte kan eller vill klargöra för hur man numera förhåller sig till detta. För att de berörda antagligen inte skulle förstå.

Och det är svårt att vara ärlig mot sig själv, när det innebär att man måste kämpa hårt för att ingen ska bli sårad..

In a minute - sometime soon - maybe next time - make it June

Jag sitter åter igen uppe alldeles för sent, och tänker, alldeles för mycket.

Jag har börjat bli rädd när jag tänker på framtiden.
Sådan var jag aldrig innan. Men på sista tiden har jag gått omkring och känt mig orolig rätt vad det är. Allt pga att det gått ungefär halva tiden nu, av de sex månader jag får bo här. I "min" lägenhet.

Och jag vet inte vad som händer sedan.
Det känns inte helt bra..

Jag kommer visst aldrig bli helt frisk heller. Halsen har fått ta rejält med stryk denna höst.. Jag borde ta ledigt några dagar, och stänga in mig någonstans och bara vara tyst. Och äta massor med vitaminer.

Jag har ett berg av odiskad disk. På riktigt, ett helt berg. Det är sjukt, varför tar jag aldrig tag i det? Det är knappast så att jag inte haft tid. Däremot blir jag alltid så trött när jag överväger att börja diska. Och i de stunderna verkar det som världens bästa idé att skjuta upp det, ett litet, litet tag till.

Jag skulle behöva att något riktigt rejält kul/positivt hände mig nu. Något som gav mig massor av energi och motivation. Tyvärr känns det som att det jag helst av allt, innerst inne, skulle vilja se hända, aldrig kommer hända. Det passerade för ett bra tag sedan, och jag hann liksom inte stoppa det. Man ska visserligen aldrig säga aldrig, men man bör ju vara lite realistisk ändå. Och i detta fall saknas vissa viktiga förutsättningar, så jag drar slutsatsen att det hela är överspelat.

And I promise you, I promise that I'll run away with you

Snälla, säg att det är långt kvar till den 24 februari?

Jag börjar nämligen bli lite nojig nu. Angående lägenhet.

För trots att jag jobbar väldigt mycket nu och därmed tjänar rätt bra (allt är relativt..), är chansen att jag skulle kunna få tag på ett förstahandskontrakt ganska minimal. Och jag kan för tillfället inte hitta speciellt många andrahandslägenheter på blocket..

..dessutom är möbler ett problem. Att jag har möbler, alltså. För var ska de ta vägen om jag inte får tag på en omöblerad lya..?

Men, det är ett bra tag kvar till den 24 februari.
Visst är det det..?

It's hard for me, but I'm trying

Vaknade med värstinghuvudvärk idag. Inte alls kul.
Det var ett tag sedan jag hade sån här huvudvärk. Om man bortser från när jag varit förkyld, och jag haft ont pga det.

Under gymnasiet hade jag huvudvärk var annan dag ungefär. Om inte oftare.
Fast det hade ju sin förklaring, det vet jag nu i efterhand.
Stress, press, psykisk instabilitet, samt för mycket huvudvärkstabletter.

Men så är det verkligen inte nu, så jag undrar vad som framkallat huvudvärken just idag. Sov visserligen dåligt pga lite olika anledningar, men det är det ju inte jätteovanligt att jag gör.



Jag har mycket jobb framför mig nu. Det känns bra. Ska jobba fredag, lördag, söndag, måndag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. Sen åker jag till föräldrarna på Östgötaslätten några dagar. Efter det åker jag hem och jobbar onsdag - måndag. Och sen är det Fever Ray på Cirkus!
(Oj, då är det december. Usch, det får inte gå för fort bara..)


Jag börjar få distans till mitt "problem" nu. Det är inte alls lika påtagligt längre, och jag tror att det är bra, som det är nu. Enough said.

Jag ska spela piano när jag är hos mamma och pappa. Hela tiden. Haha.
Och så ska jag sy lite också. Och sen ska jag ta med mig mina stickprylar hem.

Idag är det förresten vintrig musik som gäller. Eller, sen-höstig. Novembrig.
Midlake och Bon Iver.

Hang on trevelling woman, don't sacrifice your plan

Riga var en fin stad. Många fina gamla hus och trevliga människor.
Väldigt kallt så här års, dock. Men jag köpte varma strumpor på Rīgas Centrāltirgus, sen frös jag inte lika mycket längre.
Vi var i Riga ungefär 6 timmar, så vi hann inte se jättemycket. Men det verkade vara en trevlig stad. Jag kommer åka tillbaka till dit någon gång, det är jag säker på. Man blir inte klar med en stad på några timmar. Och jag tror jag kommer tycka ännu bättre om Riga en varmare årstid.

Det kändes väldigt bra att packa väskan och åka iväg igen. Bara två nätter, men ändå. Känslan av att vara på resande fot, i ett främmande land med ett främmande språk, att ha allt man behöver i en väska och att äta budgetmat.
Det fick mig att längta efter sommaren..


Jag är ganska frisk nu. Inte helt återställd, hostar lite grann fortfarande, och halsen vill inte riktigt fungera som den borde. Min röstkapacitet är långt ifrån fullständig.
Men det går på rätt håll nu i alla fall. Och jag tänker inte bli sjuk igen.


Jag fyller år i helgen. Det känns helt absurt att det gått ett helt år sedan jag sist fyllde år. Det känns som att det var igår jag hade födelsedagsfest i LP-villan.
Samtidigt känns det som en evighet sedan. Som ett helt annat liv.
Allt förändras alltid så fort i mitt liv. Det är inte mycket som är långvarigt, inte mycket som förblir oförändrat. Jag själv förändras också hela tiden. På grund av nya situationer, nya utmaningar, nya människor man träffar.

För ungefär ett år sedan var jag i en situation som jag hade väldigt svårt att hantera, och det blev bara jobbigt och fel hela tiden, och jag sårade mig själv väldigt mycket.
Nu är jag i en liknande situation, men den här gången känns det mycket lättare att hantera. Eftersom jag nu vet hur jag fungerar i denna situation, och vad jag måste göra för att inte såra mig själv.
Jag antar att det faktiskt kan vara sant att det till slut kommer något bra ur allt dåligt som händer.