Jag sitter åter igen uppe alldeles för sent, och tänker, alldeles för mycket.
Jag har börjat bli rädd när jag tänker på framtiden.
Sådan var jag aldrig innan. Men på sista tiden har jag gått omkring och känt mig orolig rätt vad det är. Allt pga att det gått ungefär halva tiden nu, av de sex månader jag får bo här. I "min" lägenhet.
Och jag vet inte vad som händer sedan.
Det känns inte helt bra..
Jag kommer visst aldrig bli helt frisk heller. Halsen har fått ta rejält med stryk denna höst.. Jag borde ta ledigt några dagar, och stänga in mig någonstans och bara vara tyst. Och äta massor med vitaminer.
Jag har ett berg av odiskad disk. På riktigt, ett helt berg. Det är sjukt, varför tar jag aldrig tag i det? Det är knappast så att jag inte haft tid. Däremot blir jag alltid så trött när jag överväger att börja diska. Och i de stunderna verkar det som världens bästa idé att skjuta upp det, ett litet, litet tag till.
Jag skulle behöva att något riktigt rejält kul/positivt hände mig nu. Något som gav mig massor av energi och motivation. Tyvärr känns det som att det jag helst av allt, innerst inne, skulle vilja se hända, aldrig kommer hända. Det passerade för ett bra tag sedan, och jag hann liksom inte stoppa det. Man ska visserligen aldrig säga aldrig, men man bör ju vara lite realistisk ändå. Och i detta fall saknas vissa viktiga förutsättningar, så jag drar slutsatsen att det hela är överspelat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar