Sätt Att Se

Jo, det händer fortfarande att jag skriver här ibland.
Ytterst sällan, men ibland.

Men nu har några tankar och känslor surrat runt i mitt huvud så länge att jag bara måste få ut dem, måste få skrika ut mina aggressioner (eller vad det nu är), oavsett om någon någonsin kommer att läsa nedan följande text.


För några år sedan, när jag var yngre och mer naiv (?), då var jag även mer röd och aggressiv i politiska diskussioner. Jag var helt på det klara med vad jag tyckte och tänkte om det mesta, och gjorde alltid mitt bästa för att göra min röst hörd. Många tyckte nog att jag var outhärdlig och jobbig att ha att göra med, men det gjorde mig ingenting. Jag propagerade för det jag ansåg var rätt, och upprördes över likgiltighet och oengagemang.


Så nu, flera år senare, undrar jag; vad hände egentligen? När blev jag tystlåten i debatter, och när blev mina åsikter så urvattnade? Vart tog all "revolutionär glöd" vägen?

Var det så att jag växte upp, blev mer medveten om verkligheten och insåg att jag haft fel?
Eller tappade jag bara bort mig själv i storstadens vimmel, bland människor som inte riktigt brydde sig?


De senaste veckorna har jag blivit påmind om så mycket ur min tonårsperiod, träffat på människor med liknande åsikter och beteende som jag själv hade då och även stött på motsatta åsikter från människor i min närhet. Och min hjärna måste på något sätt ha kortslutits, slutat fungera, slutat tänka själv.

Jag fann mig själv stå på fel sida i en konflikt, för inte så länge sedan. Fel, enligt mitt sätt att se saker för många år sedan. Och det skrämde mig. Hur blev det så?

Sedan dess har jag tänkt över situationen, väldigt mycket. Jag har rört mig bland politiska forum på nätet, läst nyhetsartiklar om samma ämne i flera olika nyhetsmedier, lyssnat på musik med olika sorters politiska eller ickepolitiska budskap. Och jag har resonerat massor hit och dit med mig själv.

Och nu tror jag, efter mycket om och men, att jag faktiskt på något sätt hittat tillbaka till mig själv, eller kanske hittat mig själv, bland all röra runt omkring mig.

Vilket gör att jag nu står i en ganska besvärlig situation, då en politisk konflikt äger rum i min direkta närhet just nu, en konflikt som växt och blivit större under våren. En konflikt jag ifrån ett håll uppmanas motarbeta och vara skeptisk till, i egenskap av anställd på mitt jobb. En konflikt som jag egentligen i själva sakfrågan borde stötta på alla sätt, och som jag som privatperson vet precis var jag står i.

Och nu vet jag inte hur jag ska agera, om jag över huvud taget kan agera.
Och tanken på att bli mer eller mindre påtvingad en åsikt gör mig illamående. Trots att jag faktiskt tror att det i detta fall handlar mycket om okunninghet.