Faithful friends who are dear to us, will be near to us once more

Jag är i skrivande stund åter hos mina föräldrar i deras lilla hus på Östgötaslätten. Som alltid vid den här tiden är det otroligt julfint här; mamma har verkligen öga för hur man bäst skapar julstämning genom diverse dekorationer. Om en stund kommer hela familjen ha samlats för att äta julkorv (i mitt fall, läs: sojakorv), rödkål och mammas hemlagade potatismos. Snön lyser med sin frånvaro, men det har utlovats potentiellt snöfall till julafton, vilket jag tror stenhårt på. Flera julklappar är inslagna, och julkola och knäck ska snart tillverkas.

Jag älskar julen. Det är nog utan tvekan min favorithögtid. Det är något med julen som får mig att verkligen känna mig som hemma, oavsett var jag befinner mig, så länge familjen är där med mig.

Det här med att känna sig hemma har de senaste åren varit ganska ovanligt för mig. Eller, ombytligt kanske jag ska säga. Jag har flyttat lite hit och dit, mina föräldrar flyttade från det som varit mitt hem i 16 år samtidigt som jag styrde mina steg mot Huvudstaden. Första året där kände jag mig inte helt och hållet hemma i huset där jag bodde, men det funkade. Denna termin har jag kännt mig väldigt hemma i LP-villan, men nu måste jag lämna detta fina lilla hus. Då är det skönt att jag, trots att jag egentligen aldrig bott här där mamma och pappa bor nu, känner mig väldigt mycket som hemma här.


Jag har insett att jag den senaste tiden varit väldigt dålig på att höra av mig till gamla vänner och bekanta. Jag hade tänkt försöka göra bättring nu, och tänkte att en julhälsning nog är en bra början på detta. Det är dock lite för sent att skicka iväg brev eller kort med avsikten att folk ska få dem till julafton, så det får bli en nyårshälsning istället.

For me it begins at the end of the road

Det var det.
Imorgon är min tid på Kaggeholm officiellt över.
Känns otroligt konstigt.


Men det känns bra. Det gör det faktiskt.
Behöver nog komma här ifrån.
Fast det känns väldigt osäkert att lämna det här, när jag inte vet vad jag ska göra sen.
Hade jag haft framtiden ordnad hade det känts lättare att åka här ifrån.

Men men, det ordnar sig väl. Hoppas jag.
Känns hur som helst bra att jag ska börja leva i "verkligheten" nu. Haha.

Imorgon blir det sista riktiga kvällen på Kaggen, med LP-häng - "Christmas edition".
Känns bra att alla inte kommer åka hem direkt efter avslutningen, då blir det inte riktigt lika jobbigt känslomässigt att flytta här ifrån.

I need just a little more time

Jag har drabbats av skrivkramp, tror jag. Kan inte få fram ett ord till att skriva om Bob Dylan, sista uppgiften jag har kvar i Svenska B. Det står helt stilla i huvudet.

Men hur svårt kan det vara egentligen? Det ska ju handla om Dylan. Dylan!
Det borde väcka massor av inspiration och motivation hos mig.

Istället drabbas jag av prestationsångest och vet inte hur jag ska formulera mig. Vad jag ska ta med, vad jag ska utelämna. Vilka texter jag ska välja att citera, vilken era i hans liv jag ska fokusera på.
Kanske sätter jag för höga krav på mig själv. Kanske borde jag inte ta det på sånt blodigt allvar, det är ju bara en liten författarpresentation som bara kommer läsas av min lärare.

Men det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet, eller i alla fall sakta men säkert sjunkit under ytan när det gäller denna uppgift. Tiden håller på att ta slut, jag borde ha börjat skriva för länge sedan. Jag borde insett att det inte var någon lätt uppgift, att alla olika perioder i Dylans liv skulle vara svåra att redogöra för i en så pass kort text. Jag känner nu nästan att jag hellre än detta skulle skriva en recension av Tarantula.

Det är frustrerande att jag fastnat, för jag vill bli klar så fort som möjligt. Så att jag får tid över till att vara social mina sista dagar på Kaggeholm. Vill inte sitta och plugga då. Vill umgås med mina vänner så mycket jag bara kan. För det lär dröja ett tag innan jag träffar dem igen, när jag väl slutat.
Vet ju ännu inte vad jag kommer göra och var jag kommer befinna mig efter nyår. Spännande? Jag skulle nog mer kalla det skrämmande.

Men det löser sig väl tids nog. Jag kan ju inte stanna på Kaggen bara för att jag inte vet vad jag ska göra istället.
Man måste väl gå vidare. Ja, jag antar det.

Sooner or later, one of us must know

Mindre än en vecka kvar nu. Känns fruktansvärt.
Jag vill verkligen inte flytta härifrån.

Kommer sakna allting så otroligt mycket.
Ett och ett halvt år, det känns som en ganska lång period. Men jag skulle gärna vara kvar här ett tag till. Känns som att alla utom jag ska gå kvar i vår. Alla jag umgås med mycket..

Jag hoppas verkligen att jag får tag på någonstans att bo, och något att göra, i stan. Skulle kännas riktigt tråkigt att lämna Stockholm. Det går inte, jag måste bli kvar.


Jag såg Hoffmaestro & Chraa igår, och de var lika bra som vanligt :) Man vet alltid att man kommer få grymt kul när man ska på konsert med dem, det går liksom inte att stå stilla, att inte dansa. De har så mycket glädje och sån energi som smittar av sig på alla i publiken så fort de kommer upp på scen. Helt fantastiskt! :)


Jag har fått för mig att jag ska färga håret - ljust. Nån rödaktig, blond nyans, typ. Är lite trött på min nuvarande färg. Och det var riktigt länge sedan jag hade ljust hår. Kan ju bli kul.

Tror en ny Sarah McLachlan-period är på gång. Känns som att det finns mycket i mitt liv just nu som hennes låtar är ett perfekt soundtrack till..

Finge jag se med dina ögon, hur allting hör ihop..

Min hals mår ganska bra nu.
Men jag är jättetrött, och jag har jättemycket att göra. Fick deadlinen för min Historia B-uppsats uppskjuten några dagar, vilket känns bra, men jag har ändå alldeles för mycket att göra på alldeles för kort tid.
Men jag antar att jag faktiskt har mig själv att skylla..


Jag var på besök på 70-talet i lördags. Dungen spelade på Hornstull Strand, och det var helt fantastiskt. Psykedelisk folk-proggrock med tvärflöjt och tamburin, spelad av ett gäng långhåriga grabbar. Kan det bli bättre..? ;)


Jag ser väldigt mycket fram emot att åka till mina föräldrar och fira jul med familjen. Jag är smått livrädd för vad som händer efter nyår, men i jul vet jag i alla fall var jag kommer befinna mig, och det känns som en trygghet.

Mina känslor inför att flytta från Kaggen ändras från dag till dag. Idag känns det ganska ok, som att jag kanske ändå är färdig här, inte bara studiemässigt, utan även känslomässigt.
Behöver ta nästa steg, liksom. Börja jobba och tjäna ihop lite pengar. Skaffa mer eller mindre eget boende. Bli ännu lite mer självständig.


Måste slänga in ett litet skivtips också:
Bon Iver's "For Emma, Forever Ago" från 2007 är något av det bästa jag hört på länge. Lyssna!