"Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?" skrev Karin Boye för 75 år sedan. Ikväll sitter jag och tänker på höstlövens transformation, hur de istället för att blekna exploderar i en kaskad av eld. Åldras med värdighet.

Sverige är kallt och grått.
Det är augusti.

I förrgår gick jag omkring på Budapests gator och torg och njöt av sol och värme. Det var sista dagen av 11, spenderade i Tjeckien, Slovakien och Ungern. Det var 11 mycket bra dagar.

Nu är jag här igen. Tillbaka i Förorten.
Augusti, och Sverige förbereder sig på den annalkande hösten. Men det är Sommarbio i Rålis denna vecka, tack och lov. För trots kylan känns det väldigt bra att kura ihop sig insvept i varma filtar framför filmduken, med en kopp varmt te under bar himmel.

Och än är inte sommaren helt slut, för min del. På tisdag beger jag mig till Skåne några dagar för att träffa vänner där. Jag vet inte, men kanske är vädret lite bättre där.

Det har varit en lång sommar. En bra och för det mesta solig sommar. Och jag har fortfarande några veckor kvar innan jag börjar jobba igen.

Sätt Att Se

Jo, det händer fortfarande att jag skriver här ibland.
Ytterst sällan, men ibland.

Men nu har några tankar och känslor surrat runt i mitt huvud så länge att jag bara måste få ut dem, måste få skrika ut mina aggressioner (eller vad det nu är), oavsett om någon någonsin kommer att läsa nedan följande text.


För några år sedan, när jag var yngre och mer naiv (?), då var jag även mer röd och aggressiv i politiska diskussioner. Jag var helt på det klara med vad jag tyckte och tänkte om det mesta, och gjorde alltid mitt bästa för att göra min röst hörd. Många tyckte nog att jag var outhärdlig och jobbig att ha att göra med, men det gjorde mig ingenting. Jag propagerade för det jag ansåg var rätt, och upprördes över likgiltighet och oengagemang.


Så nu, flera år senare, undrar jag; vad hände egentligen? När blev jag tystlåten i debatter, och när blev mina åsikter så urvattnade? Vart tog all "revolutionär glöd" vägen?

Var det så att jag växte upp, blev mer medveten om verkligheten och insåg att jag haft fel?
Eller tappade jag bara bort mig själv i storstadens vimmel, bland människor som inte riktigt brydde sig?


De senaste veckorna har jag blivit påmind om så mycket ur min tonårsperiod, träffat på människor med liknande åsikter och beteende som jag själv hade då och även stött på motsatta åsikter från människor i min närhet. Och min hjärna måste på något sätt ha kortslutits, slutat fungera, slutat tänka själv.

Jag fann mig själv stå på fel sida i en konflikt, för inte så länge sedan. Fel, enligt mitt sätt att se saker för många år sedan. Och det skrämde mig. Hur blev det så?

Sedan dess har jag tänkt över situationen, väldigt mycket. Jag har rört mig bland politiska forum på nätet, läst nyhetsartiklar om samma ämne i flera olika nyhetsmedier, lyssnat på musik med olika sorters politiska eller ickepolitiska budskap. Och jag har resonerat massor hit och dit med mig själv.

Och nu tror jag, efter mycket om och men, att jag faktiskt på något sätt hittat tillbaka till mig själv, eller kanske hittat mig själv, bland all röra runt omkring mig.

Vilket gör att jag nu står i en ganska besvärlig situation, då en politisk konflikt äger rum i min direkta närhet just nu, en konflikt som växt och blivit större under våren. En konflikt jag ifrån ett håll uppmanas motarbeta och vara skeptisk till, i egenskap av anställd på mitt jobb. En konflikt som jag egentligen i själva sakfrågan borde stötta på alla sätt, och som jag som privatperson vet precis var jag står i.

Och nu vet jag inte hur jag ska agera, om jag över huvud taget kan agera.
Och tanken på att bli mer eller mindre påtvingad en åsikt gör mig illamående. Trots att jag faktiskt tror att det i detta fall handlar mycket om okunninghet.

Time is on my side, yes it is... (no, it's not..)

Vi skulle kunna säga att jag håller på med ett experiment, som går ut på att testa hur mycket man orkar jobba, flyttstäda och -packa, samt åka på diverse konserter och avskedspartyn på ca 5 dagar. Och vi skulle också kunna säga att jag samtidigt försöker komma fram till hur många timmar man som minst behöver sova under denna period, och hur mycket kaffe man måste dricka för att minimera dessa sovtimmar ytterligare.

Då hade det liksom varit lite mer begripligt att jag behandlar mig själv som jag gör just nu.

Men sanningen är att jag är lite dum, och väldigt dålig på att planera. Och lite för snäll för att säga nej till diverse inbjudningar. Och nu känner jag att jag är väldigt nära att förlora greppet om situationen, och jag är bara på dag 3..

Och det rådande snökaoset underlättar inte direkt. Eftersom de saker jag blivit inbjuden och inte kunnat säga nej till äger rum inne i stan, och min tunnelbanelinje lider av vissa "tekniska fel", känns det väldigt osäkert om jag kommer kunna ta mig in till stan över huvud taget. Och skulle jag lyckas kommer det hur som helst ta väldigt lång tid, och jag är osäker på om jag har den tiden..
Men just idag vill jag verkligen åka till stan, trots att jag är helt slut efter att ha jobbat 21 timmar på 2 dagar. En vän till mig har en spelning med sitt band ikväll. Det vill man ju inte missa, men jag känner mig alldeles för risig för att ens orka tänka tanken på att slåss mot snön och dras med en försvagad SL-trafik.

Suck.

Bring me a day full of honest work, and a roof that never leaks, and I'll be satisfied

Jag har aldrig varit något stort fan av mainstream-musik. Eller schlager, för den delen. Men idag låter allt radioskval värre än vanligt i mina öron.

Detta på grund av att jag igår kväll var på konsert med Midlake.

Vilket var helt fantastiskt.
Minst sagt.

Kan man bli annat än lycklig av att höra ett gäng skickliga, samspelta musiker framföra vackra, genomtänkta låtar med otroligt mycket känsla och samtidigt vara helt opretentiösa och jordnära?

Och inte blir upplevelsen sämre av att musikerna har långt hår, skägg och rutiga skjortor. Haha.

Midlake är ett av
mina absoluta favoritband, utan tvekan. De låter lite som Jethro Tull, fast ändå inte. Det är proggig indierock med tvärflöjt och tamburin. Det är poesi om bönder, gröt och snöskor. Det är Midlake, och det är, som sagt, fantastiskt.



Lyssna här, eller här.

Learn to like it

Nu är i alla fall alla boardingpass och flygbussbiljetter utskrivna. Och jag sov hyfsat mycket i natt.

Idag, alldeles nyss, upptäckte jag att Spotify fanns installerat på jobbdatorn! Det är ju fantastiskt, helt plötsligt känns det inte riktigt lika segt att sitta själv här idag..

Burning of the midnight lamp

Ännu en sån där kväll. Natt, what ever.
Jag sitter och tänker på hur mycket jag har att göra och hur mycket som måste fixas, och blir stressad av tanken. Men, inte gör jag något åt det. Nej, varför börja packa redan idag, jag åker ju inte till Rom/Malta förrän i helgen. Och jag jobbar ju inte hela tiden fram till dess..
Och vem behöver sova..?

Men detta är ändå första dagen på ett tag som jag bara varit hemma, och inte gjort något speciellt. Jag har jobbat en hel del, och när jag inte jobbat har jag haft annat för mig.

Ja, jag ska till Malta. Bara några dagar. Åker till Rom natten till söndag, hänger runt där med syrran, och på måndag drar vi ner till Malta. Ska bli skönt att åka ifrån kylan ett tag, inte för att det är någon direkt sommar där nere, men ganska så mycket varmare än här ändå.

Innan det ska jag jobba onsdag dag, hela torsdagen, fredag kväll och hela lördagen. Och jag har som sagt inte börjat packa än. Och jag måste checka in och skriva ut mina boardingpass.. och tvätta, och sånt där. Men det ska nog gå bra..! Ehh..

Så, varför går jag inte och lägger mig? För att jag aldrig varit speciellt bra på det där. För att jag lever i någon slags illusion där tid inte existerar, eller i alla fall går otroligt långsamt..