Time is on my side, yes it is... (no, it's not..)

Vi skulle kunna säga att jag håller på med ett experiment, som går ut på att testa hur mycket man orkar jobba, flyttstäda och -packa, samt åka på diverse konserter och avskedspartyn på ca 5 dagar. Och vi skulle också kunna säga att jag samtidigt försöker komma fram till hur många timmar man som minst behöver sova under denna period, och hur mycket kaffe man måste dricka för att minimera dessa sovtimmar ytterligare.

Då hade det liksom varit lite mer begripligt att jag behandlar mig själv som jag gör just nu.

Men sanningen är att jag är lite dum, och väldigt dålig på att planera. Och lite för snäll för att säga nej till diverse inbjudningar. Och nu känner jag att jag är väldigt nära att förlora greppet om situationen, och jag är bara på dag 3..

Och det rådande snökaoset underlättar inte direkt. Eftersom de saker jag blivit inbjuden och inte kunnat säga nej till äger rum inne i stan, och min tunnelbanelinje lider av vissa "tekniska fel", känns det väldigt osäkert om jag kommer kunna ta mig in till stan över huvud taget. Och skulle jag lyckas kommer det hur som helst ta väldigt lång tid, och jag är osäker på om jag har den tiden..
Men just idag vill jag verkligen åka till stan, trots att jag är helt slut efter att ha jobbat 21 timmar på 2 dagar. En vän till mig har en spelning med sitt band ikväll. Det vill man ju inte missa, men jag känner mig alldeles för risig för att ens orka tänka tanken på att slåss mot snön och dras med en försvagad SL-trafik.

Suck.

Bring me a day full of honest work, and a roof that never leaks, and I'll be satisfied

Jag har aldrig varit något stort fan av mainstream-musik. Eller schlager, för den delen. Men idag låter allt radioskval värre än vanligt i mina öron.

Detta på grund av att jag igår kväll var på konsert med Midlake.

Vilket var helt fantastiskt.
Minst sagt.

Kan man bli annat än lycklig av att höra ett gäng skickliga, samspelta musiker framföra vackra, genomtänkta låtar med otroligt mycket känsla och samtidigt vara helt opretentiösa och jordnära?

Och inte blir upplevelsen sämre av att musikerna har långt hår, skägg och rutiga skjortor. Haha.

Midlake är ett av
mina absoluta favoritband, utan tvekan. De låter lite som Jethro Tull, fast ändå inte. Det är proggig indierock med tvärflöjt och tamburin. Det är poesi om bönder, gröt och snöskor. Det är Midlake, och det är, som sagt, fantastiskt.



Lyssna här, eller här.