I'm heavy, I'm weary, I'm not thinking clearly

Jag hostar.
Så att jag gråter.
Så att jag knappt kan andas.

Så länge jag kan minnas så har jag fått hostattacker i samband med övergående förkylning. När jag var liten fick jag luftrörsvidgande medicin mot det, senare använde jag bricanyl-inhalator (ni vet sådan som asmatiker har).
Nu förtiden står jag utan botemedel, och jag lider mig igenom varje attack medan paniken stiger. Men jag vet liksom inte vad jag ska göra, orkar inte gå och undersöka mig eller något sånt (måste ju alltid börja från början vid sådana), vet knappt vart jag skulle gå i så fall. Så jag får väl fortsätta att lida och skylla mig själv.

Men rösten som försvann i torsdagskväll är i princip tillbaka. Lite hes fortfarande, men jag kan kommunicera nu i alla fall.

När man sitter hemma och ska vila halsen är det lätt att försjunka i tankar.
Och just nu har jag väldigt många nya intryck som surrar i huvudet; nya människor, ny föreställning på jobbet, ny lägenhet, ny årstid.. Så jag funderar och funderar, och känner hur humöret svänger alldeles för många gånger under en dag för att det ska vara riktigt nyttigt för mig.
Jag borde nog lära mig att inte alltid tänka så mycket. Inte alltid vända och vrida på allting så mycket jag bara kan för att finna någon logik i det hela.

Det kanske är ok att inte alltid ha stenkoll.

Vardagliga saker har jag ju verkligen inte stenkoll på. Jag tänker ofta fel angående tider, och jag vet inte många mer än mig som skulle lyckas ta fel tåg hem och inte märka det förrän jag åkt 4 stationer för långt.
Men när det gäller saker jag går och tänker på vill jag ha koll. Jag vill veta sånt som inte går att veta än, jag har inte tålamod att vänta.

Kanske är precis det jag behöver jobba på, att kunna släppa sådana saker och låta allt ta sin tid. Inte reagera i förväg, inte bli nedstämd utan anledning.

Och jag borde nog faktiskt jobba lite på att ha koll på vad som händer runt omkring mig. Typ, vad klockan är, och när nästa tunnelbana går, och sådär..