Längst in i juli

Om lite mer än en månad flyttar jag in i min lägenhet.
Min lägenhet.
Visserligen bara till slutet av februari, men ändå. Egen lya.

Det kommer betyda så mycket för mig.
Frihet. Oberoende.
(No offence, syrran, det var superkul att bo med dig! :) Men som vi sagt, lite väl trångt i längden..)


Ikväll har jag åter den där numera välbekanta känslan av förändring.
Jag blickar nostalgiskt tillbaka på de senaste åren i mitt liv. Glatt nostalgiskt, inte ledsamt.
Och det allra mesta som hänt, det allra mesta jag gjort, ångrar jag inte.

Mitt liv är i detta nu, när jag blickar framåt, precis så jag vill ha det.
Ändå ser jag så mycket fram emot allt som jag har kvar att upptäcka. Alla människor jag har kvar att träffa. Allt jag har kvar att göra.

Och jag känner ingen direkt motsägelse eller förvirring längre, jag känner mig harmonisk och fri.
Som att jag äntligen förstår.