Forever Young

Jag såg Bob live i söndags. Bob!

Först fick jag syn på honom när jag var på
jobbet, då han gick ur turnébussen och in
till Berns (jag jobbar nämligen i byggnaden
bredvid), iklädd träningsbyxor, mössa och
halsduk och något sammanbiten.
Hans uppsyn gjorde mig lite orolig, man
har ju trots allt hört många rykten om hans
humör..

Men när jag senare befann mig i
Stora Salongen på Berns tillsammans med syrran och ett tusental andra, efter att ha stått och frusit i Berzelii Park ett bra tag, äntrade Bob med band scenen, och vi förstod genast att det skulle bli bra; han inledde med "Most Likely You'll Go Your Way (And I'll Go Mine"), och såg onekligen ut att vara på bra humör. Han log rätt var det var, som att han verkligen trivdes på scenen. Och det gjorde mig glad, att få se att han faktiskt inte är så där gammal och bitter, som jag så många gånger hört..

Han spelade i kanske 1,5 timme, sedan gick han och bandet av scen och några roddare kom upp. Jag trodde faktiskt att det inte skulle bli något "extranummer" då, men efter ett tag kom de ändå tillbaka in på scenen. Bob sade "Thank you, friends", körde en bandpresentation och rev av ytterligare 2 låtar och avslutade sedan med "Forever Young".

Det var otroligt konstigt att se honom där på scen, bara en tio meter ifrån där vi stod. Bob Dylan, livs levande. Och att höra honom köra t ex "Stuck Inside Of Mobile..", "All Along The Watchtower" och "Like A Rolling Stone" (!), det var väldigt overkligt, på ett väldigt fantastiskt bra sätt! Dessutom spelade han "Billy 4", för första gången någonsin! Det var värt varenda öre, och jag skulle inte ha valt Globen framför Berns om jag så fått betalt för det. Visst, det var lite svårt att se ibland, pga de bredaxlade män i 40-50-årsåldern som hade ställt sig allra längst fram, men det var ändå otroligt magiskt att stå där i ett trångt folkhav, i en relativt liten lokal och lyssna till Bob.

Dylan har sedan jag upptäckte honom för kanske 6 år sedan varit min absoluta favorit och främsta musikaliska förebild. Så jag känner mig otroligt lycklig och priviligerad nu, att jag fått se honom live, och att det var så bra som det faktiskt var!

Nu ser jag fram emot nya skivsläppet 28 mars, ska bli riktigt intressant att se vad han hittat på den här gången :)

Låtlista från Berns
Bilder

And I could never find the words..

Solen skiner, våren är påväg.
Det mesta i mitt liv är väldigt bra just nu, och det kommer bli ännu bättre snart, jag vet det.

Ändå är det något som saknas.
Inspiration.
Jag känner mig inte inspirerad, jag känner mig splittrad.
Kan inte formulera mina tankar som jag vanligtvis brukar.
Kan inte sätta ord på mina känslor.
Kan inte skriva.

Så fort jag sätter mig ner för att försöka skapa något ger jag upp efter några meningar, oerhört självkritisk och missnöjd.
Jag har ingen motivation till att spela heller. Samma sak där, efter bara några låtar ger jag upp. Det där saknas, det som brukar kunna få mig att explodera av kreativitet.

Och det värsta är att jag inte vet varför.

Jag har haft svackor förut, men då har jag förstått varför och kunnat ta tag i och bearbeta det.
Nu kan jag inte göra någonting åt det, för jag vet inte.

Det plågar mig.

Men kanske, kanske att en promenad i vårsolen kan göra någon nytta..

Oh, but I was so much older then, I'm younger than that now

De senaste dagarna har jag funderat en hel del på relationer. Både gamla och nya, men mest på gamla. Och på hur annorlunda mitt liv ser ut i dag, jämfört med för bara några år sedan.

Om jag för tre år sedan fått veta vem jag skulle vara idag, hur jag skulle se på saker och hur jag skulle leva mitt liv, hade jag nog inte sett fram emot det helt och hållet. Jag skulle nog inte ha förstått mig själv och mina val.
För då hade jag ännu inte varit med om allt det jag varit med om de senaste åren, jag hade ännu inte träffat alla de människor som påverkat mig så mycket. Jag hade ännu inte haft alla de samtal om allt mellan himmel och jord som fått mig att verkligen tänka över mitt sätt att se på allt. Och som förändrat en hel del hos mig.

Detta får mig att fundera över huruvida gamla vänner och bekanta från den tiden skulle förstå sig på mig om de träffade mig idag.

Jag antar att det beror på hur deras liv sett ut de senaste åren. Om de flyttat ifrån det lilla samhället vi bodde/levde i, har kanske även de omvärderat vissa saker i sitt liv, eller i alla fall fått större förståelse för andra sätt att se på saker och ting. I detta fall skulle vi kanske kunna förstå oss på varandra.
Men om de fortfarande lever i det sammanhang jag inte längre känner någon direkt samhörighet med, då tror jag inte de skulle förstå mig.
För jag tror, som sagt, inte att mitt dåvarande jag hade förstått sig på mitt nuvarande jag..
Precis som jag idag har lite svårt att förstå hur jag tänkte på den tiden.

Det är rätt intressant, tycker jag. Hur mycket sammanhang och omgivning påverkar en. Och hur mycket man kan utvecklas som person om man faktiskt tar sig tid att fundera över vem man är, vad man tycker och vad man vill.
Och hur mycket möten med nya personer och miljöer kan betyda för ens personliga utveckling.

Hade jag aldrig flyttat till Stockholm den där dagen för 1,5 år sedan, aldrig tagit det då fruktansvärt skrämmande steget, ja då kanske jag fortfarande hade varit på samma punkt i livet idag som då. Lite äldre, javisst, men ändå ungefär samma person.
Denna tanke gör att jag än en gång blir övertygad om att jag gjorde rätt i att flytta. Det visste jag i och för sig flera år innan jag flyttade, att det skulle vara rätt. Men det är otroligt skönt att i efterhand upprepade gånger kunna känna sig helt säker på detta.

Crazy, but that's how it goes

09:03 - Biljetter till Dylans spelning på Berns 22 mars fixade!

09:05 - Dylans spelning på Berns 22 mars slutsåld

Galet vilken tur man kan ha!
800 spänn kostade det, men det var det värt!
Det kommer vara Dylan med band och en publik på max 1200 st, är inte det hundra gånger bättre än en stor arenaspelning där man ser någon liten figur spela på långt håll..?

Jo! :D

Gaaaaaaaaaaaaahahahaa, jag ska se Bob Dylan om två veckor!! :D

Helt sjukt ju. Haha.

There ain't no cure for the summerjob blues

http://www.arvikafestivalen.se/sv/node/1118

Så Fleet Foxes kommer till Arvika i sommar, och till Roskilde..
Gaaaaaaahh.

Jag blir tokig.
Jag är fattig och har inte fixat något sommarjobb än (teatern är bara säsongsarbete..).
Och om jag skaffar ett sommarjobb kommer jag vara tvungen att jobba massor, och inte ha tid att åka på festival.

Men det var alldeles för länge sedan jag var på festival nu.
Och Fleet Foxes... Fleet Foxes!
Jag måste se Fleet Foxes. Jag måste fixa pengar.

Men om jag börjar leta efter ett till jobb nu, som jag kan börja på ganska direkt, då borde jag ju kunna ta semester i sommar. Behöver ju ändå jobba lite mer än jag gör nu.
Fast jag tvivlar på att det finns många sådana jobb, där man kan jobba mer på sommaren är annars... eller? Jag har ingen koll, egentligen.

Det ultimata hade varit om jag fixade ett jobb till från vilket jag kunde ta ledigt, och att Fleet Foxes kom till Peace & Love också, eftersom Jonna Lee ska spela där. Och Anna Ternheim, Frida Hyvönen, Mötley Crüe, Sophie Zelmani, the Soundtrack Of Our Lives, Thåström... (jag har verkligen bred musiksmak, hehe)
Lägg till Fleet Foxes till det, och jag blir helt enkelt tvungen att åka. Haha.

Ah, vi får se. Om inte annat blir det här kanske en bra push, så jag tar tag i jobbsökandet. "Hittar jag ett jobb till kan jag se Fleet Foxes i sommar".


That should do.

Jag har nog nämnt det förut, men jag måste upprepa mig:
Fleet Foxes är fantastiska!

Weekend Warrior

Jag är glad.
För jag har världens bästa jobb och ett helt gäng grymt sköna kollegor.
Jag trivs, jag trivs otroligt bra. Jag har sagt det förut, jag vet, men kan det sägas för mycket?
Det känns så bra att känna att man med glädje kan dedikera helg efter helg åt sitt jobb, eftersom det enbart innebär nöje. Dels själva jobbet, men även alla "after work's" av diverse slag.
Det är väldigt soft att kunna gå ut med sina kollegor och dansa hela natten, och sedan komma till jobbet dagen efter ganska sliten utan att det gör någonting eftersom de flesta andra också är det, haha.

Det är nog ganska få förunnat att ha ett jobb som man verkligen, verkligen trivs på, och saknar när man inte är där.


På tunnelbanan påväg hem efter jobbet idag satt jag och irriterade mig på något som jag tenderar att ofta bli ganska irriterad på: folk som lyssnar på alldeles för hög musik i alldeles för dåliga hörlurar. Varför tror dessa människor att alla i deras omgivning också vill höra på den musik de lyssnar på? Att alla tycker om just samma sorts musik som dem? Detta gäller även folk som spelar musik från mobiltelefoner, utan hörlurar.
Ahh, jag blir så irriterad.
Speciellt på de med kassa hörlurar, ifrån vilka man i princip bara hör diskanten, vilket nästan är mer störande än alla dessa musikmobiler..

Härom kvällen när jag och syrran satt på tunnelbanan lär jag ha blängt argt mot en kille vars mobilsignal var någon ful r'n'b-låt. Helt instinktivt, jag tänkte mig inte för. Haha.
Men hela grejen med att allting alltid måste låta gör mig så trött. Man kan ju inte gå utanför dörren utan att man hör någon slags oljud. Jag tycker det är ok med trafikbuller, folkmassors samtalsbrus etc. Men kan man inte få slippa alla högljudda och irriterande mobilsignaler överallt? Och snälla, snälla människor som envisas med att tro att er musiksmak är allmängiltig; sänk volymen! Eller skaffa bättre hörlurar.