Jag har drabbats av skrivkramp, tror jag. Kan inte få fram ett ord till att skriva om Bob Dylan, sista uppgiften jag har kvar i Svenska B. Det står helt stilla i huvudet.
Men hur svårt kan det vara egentligen? Det ska ju handla om Dylan. Dylan!
Det borde väcka massor av inspiration och motivation hos mig.
Istället drabbas jag av prestationsångest och vet inte hur jag ska formulera mig. Vad jag ska ta med, vad jag ska utelämna. Vilka texter jag ska välja att citera, vilken era i hans liv jag ska fokusera på.
Kanske sätter jag för höga krav på mig själv. Kanske borde jag inte ta det på sånt blodigt allvar, det är ju bara en liten författarpresentation som bara kommer läsas av min lärare.
Men det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet, eller i alla fall sakta men säkert sjunkit under ytan när det gäller denna uppgift. Tiden håller på att ta slut, jag borde ha börjat skriva för länge sedan. Jag borde insett att det inte var någon lätt uppgift, att alla olika perioder i Dylans liv skulle vara svåra att redogöra för i en så pass kort text. Jag känner nu nästan att jag hellre än detta skulle skriva en recension av Tarantula.
Det är frustrerande att jag fastnat, för jag vill bli klar så fort som möjligt. Så att jag får tid över till att vara social mina sista dagar på Kaggeholm. Vill inte sitta och plugga då. Vill umgås med mina vänner så mycket jag bara kan. För det lär dröja ett tag innan jag träffar dem igen, när jag väl slutat.
Vet ju ännu inte vad jag kommer göra och var jag kommer befinna mig efter nyår. Spännande? Jag skulle nog mer kalla det skrämmande.
Men det löser sig väl tids nog. Jag kan ju inte stanna på Kaggen bara för att jag inte vet vad jag ska göra istället.
Man måste väl gå vidare. Ja, jag antar det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar