Sometimes I wanna go home, and stay out of sight for a long time

Jag går igenom ännu en känslostorm för tillfället.
Vet inte vad det är som framkallat alla dessa känslor, men det kanske inte är så konstigt att det kommer en sådan period precis nu, nu när skolan börjat igen. Nytt år, nya människor.

Ny jag..?
Jag vet inte, men jag känner att jag håller på att förändras. Jag vill så mycket, vill göra galna saker, sträcka mig utanför vad som tidigare varit "jag".

Jag finner det ganska märkligt att jag just nu känner mig så vilsen; jag trivs otroligt bra i skolan, och umgås med massa roliga och intressanta människor. Ändå känner jag mig ensam emellanåt.
Inte övergiven, bara ensam. Som om det är något som fattas.

För en vecka sedan var jag helt säker på hur jag ville att de närmaste åren skulle se ut. Idag vet jag ingenting. Hur vet man när man planerar för mycket? Jag borde kanske lämna allting öppet och ta en dag i taget. Men samtidigt finns det vissa saker som man måste ta tag i och planera långt i förväg..

Jag vill ut och resa igen. Upptäcka nya platser och kulturer, träffa nya människor med liknade tankar och åsikter. Upptäcka nya sidor hos mig själv.
Men samtidigt skulle jag vilja isolera mig från omvärlden ett tag och bara fokusera på mitt inre, mina tankar och känslor.
För det känns på något sätt som att saker gått lite för fort sedan i somras. Att det redan är ett halvår sedan tågluffen känns nästan läskigt.
Jag behöver stanna upp, andas, och smälta alla intryck.
Sedan kan jag gå vidare.